En Svårlärd Läxa

Publicerad i Makaber nr 1, 2024

  “Du lär dig visst aldrig.”
  Jag tittar runt i salen, förbryllad över var jag är. Det dämpade ljuset och en strålkastare riktad mot mig får ögonen att tåras. Jag vill torka dem, men handen stoppas av något. Något hett. Något som bränns.
  Mina händer är fastsatta i armstöden, ljusbågar, brinnande som av eld, omsluter handlederna.
  Jag ser mig omkring och inser att jag inte är ensam. Flera andra, också fastkedjade, sittandes bredvid mig. Flera andra, flera som liknar mig.
  Jag vänder mig och möts av en blick, han, nej jag, tittar tillbaka, tittar på mig själv. I mina ögon ser jag mig, en annan jag, en jag från en svunnen tid. Jag tittar tillbaka, tittar förbi mig, och jag vänder mig om och ser att jag tittar på en annan jag. Alla här är jag.
  Huvan dras bakåt och blottar det skeletala ansiktet som talat till oss, talat till mig. En svart särk döljer en till synes utmärglad kropp, som om av ben utan kött.
  “Du lär dig visst aldrig.”
  Ett bländande ljus täcker hela väggen framför oss, framför mig. Jag förstår att vi sitter i en biosalong av något slag, och undrar om jag, de tidigare jag, förstår vart vi, vart jag, är?
  En film startar och jag, den andre jag, de andra jag, som inte sett det innan rycker till, antagligen likt den förste jag att upptäcka elden. Är jag den nyaste jag? Den nuaste? Varför är jag här, varför är alla andra jag här?
  Tomma ögonhålor stirrar tillbaka från kraniet, en blick, utan att egentligen vara det genomborrar mig. Mig.
  Filmduken visar mig, den visar de tidigare mig, flera av dem, alla i varsin liten ruta. Ett scenario spelas upp, och det verkar vara samma scenario för alla mig. Det visar mig som ser ner på andra, mig som hänsynslöst trycker ner andra och ställer mig på dem. Jag ser mig roffa åt allt, pengarna i kollekten, hur jag högg min kollega i ryggen och stal hans befordran, hur jag förringat pengar och aldrig varit nöjd.

  Jag rör på mig, obekväm av vad som visas och det kändes som om kraniet log mot mig, om det nu kunde det.
  Skärmen visar oss alla lata oss, myglande från jobbet, i stallet eller på åkern. Smugit undan, vi trycker oss fulla av mat, vår egen eller det vi roffat till oss. Den konstant sneglande blicken, alltid önskande det någon annan har. Tidsepokerna skiftar fram och tillbaka, allt från gammaldags bordeller till modernt porrsurfande. Jag ser mig misshandla den som trängde sig före, och tydligen har de andra också gjort det. Allt jag gjort, har jag gjort tidigare, gjort i en tidigare tid.
  Alla är vi syndare.
  Till slut svartnar skärmen. Skelettkroppen stirrar på oss, stirrar på mig, stirrar på alla av mig.
  Plötsligt börjar den svarta skärmen att brinna. Först verkade det som en film, men lågorna sprider sig, slickar taket och tar sig längs med stolarna. Jag känner hettan när lågorna närmar sig.
  “Du lär dig visst aldrig.”